SOU 2002:91: Europeiska Arbetarpartiet (EAP), och Lyndon LaRouche

http://www.regeringen.se/content/1/c4/04/50/892cdf06.pdf

Regeringens SOU från 2002 om de militära underrättelsetjänsternas spionage och underrättelseverksamhet mot svenska vänsterrörelser innehåller ett intressant kapitel om EAP och Lyndon LaRouche.

"EAP är sannolikt den märkligaste politiska organisation som uppträtt i Sverige under efterkrigstiden. Genom besynnerliga utspel,
konspirationsteorier samt grova personangrepp har partiet och dess
underorganisationer i hög grad på egen hand omöjliggjort det mesta
av tänkbart inflytande över det politiska skeendet. EAP har i
riksdagsval aldrig fått mer än några hundra röster. Att efter 25 års
kamp inte ha nått längre, borde ha gjort vem som helst modstulen
och färdig att lägga ned sin rörelse. Dock inte EAP som oförtröttsamt
strävar vidare, uppenbarligen i den fasta övertygelsen att världen
inte klarar sig utan de insikter man så gärna vill förmedla. Detta
kapitel handlar om säkerhetspolisens och i viss mån den militära
säkerhetstjänstens övervakning och bedömning av EAP från dess
framträdande 1973 (under namnet European Labour Committees,
ELC) fram till idag..."

Artikeln är lång. Läs den. Jag nöjer mig med ett par citat. Först ett PM från SÄPO om EAP från 80-talet.

EAP är en organisation som skiljer sig från andra partier.
Det är svårt att placera EAP i den vanliga högervänsterskalan.
Som framgår av detta PM är EAP ett
proamerikanskt parti. EAP stödjer t.ex. Ronald Reagans
ingripande på Grenada. Från början lutade EAP
åt vänsterkanten men tycks trots allt gå mer åt högersidan
i sitt program…Partiets uppbyggnad ser ut som
i ett kommunistparti, vilket i praktiken innebär att
partiet är hårt centralstyrt och att alla order kommer
”uppifrån”. Medlemmarna tvingas sälja sina ägodelar
för att kunna skänka pengar till partiet. De ledande
inom partiet har en mycket låg årsinkomst. En gemensam
nämnare för de mest framstående partimedlemmarna
är att de är vänner, släkt och ett flertal av
dem är amerikaner och att ”de lever inom partiet”.

Nu ett militärt dokument från 1987, där man sa att EAP var högerextremt.

"Väsensskilt från den revolutionära vänstern, men likafullt
med rötterna i kommunistisk ideologi, har Europeiska
Arbetarpartiet (EAP) det senaste decenniet
etablerat sig i Sverige. Partiet är ett lika märkligt som
svårgripbart fenomen, som knappast låter sig beskrivas
i vanliga politiska termer. Från början socialistiskt
har EAP under 80-talet gjort helt om och intagit en
position som snarast kan betecknas som högerextremistisk.
På en viktig punkt fjärmar sig dock EAP från nazismen;
man förordar en ohämmad invandring till Sverige
av människor från alla jordens hörn."

Ett stycke om EAP:s politik runt 1975 till 1976 samt efter 1982:

"Det var emellertid inte EAP:s ideologiska profil som gjorde att rörelsen
fick en hel del uppmärksamhet i pressen åren 1974-1976. I
stället var det arbetsmetoderna (mötesstörning och sannolikt försök
att infiltrera olika vänsterorganisationer), de skruvade konspirationsteorierna
och de motbjudande personangreppen som präglade
den allmänna bilden av EAP. Internationellt var det Rockefeller
och Kissinger som utpekades som de stora bovarna vilka i samarbete
med CIA kunde hållas ansvariga för det mesta av världens elände.
Knark, terrorism, svält och folkmord kunde enligt LaRoucherörelsen
i hög grad härledas till just Rockefeller, Kissinger och CIA. I
Europa pekades det brittiska kungahuset ut som ansvarigt för världens
knarkhandel. Framför allt var det dock socialdemokratin och
dess ledare som i Europa utsågs till huvudfiende. Brandt, Kreisky,
Soares, Mitterand och Olof Palme utpekades alla i flygblad som
CIA-agenter, krigsförbrytare och vägröjare för knark och terrorism.

Men det var inte bara ledande socialdemokrater som utsattes för
grova påhopp. EAP:s partistyrelse uttalade den 2 juni 1976 att rikspolischefen
Carl Persson på olika sätt var ”direkt knuten till genomförandet
av internationell ‘blind terrorism’”. Sociologen Joachim
Israel betecknades som ”’juden som blev nazist’ och ledande
hjärntvättare i Skandinavien”. Israel sades också vara ”direkt inblandad
i och medveten om dessa terroroperationer”. Dessa omdömen
publicerades i juni 1976 i EAP:s ”Vitbok om terrorismen”. I
denna s.k. vitbok hävdade EAP bl.a. att det var det amerikanska
National Security Council som styrde den internationella terrorismen.

I bakgrunden verkade förstås EAP:s traditionella huvudfiender,
Rockefeller och Kissinger. I den något missvisande benämnda
”vitboken” anklagades också olika kommunistpartier för att gå
CIA till handa och stödja internationell terrorism. I flygblad pekades
Dagens Nyheter och Björn Gillberg ut som inblandade i det internationella
terroristnätverket. Över huvud taget var det lätt för
EAP att hitta fiender - sådana fanns överallt eftersom alla som inte
höll med var motståndare och därmed understödjare av knark och
terrorism osv...

I en EAP-rapport från augusti 1982 kallades Pink Floyds film
The Wall för ”den öppet nazistiska propagandafilmen”. Filmen utgjorde
också enligt EAP ”nästa steg i den sataniska hjärntvätten”
som syftade till att med hjälp av droger åstadkomma rasbråk där
nerdrogade skinheads skulle utgöra stormtrupper. Bakom det hela
fanns naturligtvis, enligt EAP:s rapport, Olof Palme. Palme som
tidigare på affischer porträtterats som galen mördare med bödelsyxa
under devisen ”djävulens djävul” porträtterades nu på samma
sätt men under överskriften ”ayatollornas ayatollah”.

Det blev nu allt vanligare i medierna att beteckna EAP som ”fascistiskt”
eller ”högerextremistiskt”. För detta talade i viss mån den
utrerade antisovjetismen, det extrema Palmehatet och anslutningen,
åtminstone internationellt, till antisemitiska jargonger och konspirationsteorier.

Liksom beteckningen ”kommunistiskt” ett årtionde tidigare är
epitetet ”fascistiskt” vid mitten av 1980-talet i stort sett missvisande.
EAP har t.ex. aldrig framstått som rasistiskt eller invandrarfientligt.
Snarare är det en organisation som så gott man kan försöker
anpassa sig till de direktiv som serveras från Wiesbaden och
från USA. Direktiv som av allt att döma syftar till att tillfredsställa
de mål som ledaren Lyndon LaRouche ytterst har med rörelsen.

Vilka dessa mål var och är framstår dock fortfarande som dunkelt.
Politiskt inflytande syftande till världsherravälde eller ett politiskt
geschäft med uppgift att samla in så mycket pengar som möjligt till
huvudmannen LaRouche? Det som vid mitten av 1970-talet framstod
som det stora mysteriet - varifrån kommer pengarna? - förvandlades
tio år senare till frågan vart går pengarna? Flera tidningsartiklar
vid mitten av 1980-talet pekade på att EAP genom försäljning
av tidskrifter, dekaler och annat drog in stora summor pengar
till organisationen - det talades om i genomsnitt 1 000 kronor per
aktiv partimedlem dagligen.714 Den avhoppade EAP:aren ”Karlsson”
uttalade sig i ett samtal med polisen den 24 mars 1986 på följande
sätt rörande EAP:s verksamhet:

'Sekterismen var total. Den inre kretsen var tillsammans
varje dag från morgon till sena kvällen. Ingen
fick göra något utan att andra medlemmar var med.
På så sätt kom alla att tänka lika i fråga om
allt…Arbetet på dagarna gick alltid främst ut på att
tjäna pengar till partiet. Man ringde runt till olika företag
och personer för att få sälja sina alster som bestod
av dekaler och tidskrifter. Nidbilder och nidskrifter
av och om Olof Palme var ojämförligt det absolut
mest vinstgivande, och dessutom det mest lättsålda.
Det kommersiella intresset var som sagt mycket
påtagligt och ”Karlsson” menar att partiet ”går att
köpa”. Vidare gick arbetet ut på att sprida desinformation
om olika företeelser. Även rapportering till
högkvarteret i USA ingick i det dagliga arbetet.'